Mitt livs första blogginlägg

Så.. Du hittade hit. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva blogginlägg på en egen blogg, men här är jag..
Och du är välkommen!

Multipel Skleros..
Det blev alltså min ofrivillige polare här i livet. Någonting som jag som det ser ut nu aldrig kommer bli av med. Fast så duktiga som forskarna är nu för tiden och så mycket som hänt inom forskningen om MS bara de senaste åren kanske dom faktiskt har ett botemedel längre fram.
Och om inte så lär jag få åka mina turer till sjukhuset varje halvår för att ta röntgenbilder och en dos medicin för att hålla sjukdomen i schack. Och i dagsläget känns det faktiskt helt okej.

Innan jag fortsätter måste jag poängtera en viktig sak här.
Jag delar samma diagnos med runt 18 000 i Sverige idag, många liknande symtom, känslor och tankar som påminner om varandra. Men det finns inte en enda som mår exakt som jag, som handskas med sjukdomen exakt på mitt vis eller ens har möjlighet att handskas med den så som jag idag kan göra.
Det här är min historia om mitt liv med min sjukdom och jag vill varken försköna, förminska eller förvärra någon annans verklighet som har en helt annan historia att berätta. Sjukdomen är helt individuell.

Att forskningen ständigt går framåt och att det finns de mediciner det gör idag gör mig ödmjukt tacksam och hoppfull.


Kanske undrar någon varför jag gör på det här viset, varför jag efter så många månader väljer att göra det så pass offentligt som jag gör. Så jag ska försöka förklara det..
När jag satt på Danderyds sjukhus i Slutet av Februari och fick höra läkarnas dom så fanns det en tanke i mig som växte större och starkare för varje sekund som gick. Och det var att det här ska inte någon få veta, jag kände en sådan skam. Jag skämdes helt plötsligt över vem jag var, jag sänkte mitt värde som människa helt på egen hand och jag vägrade ge andra möjligheten att se på mig på samma vis som jag själv gjorde. Från att se sig själv som en elitidrottare och med en mer än duglig självkänsla var jag nu bara en vandrande sjukdom. Vem var jag nu? Vad skulle jag göra? Vem skulle vilja leva med någon som jag? Jag lät alltså en diagnos på ett papper som jag inte har kunnat påverka på minsta vis få mig att känna mig som en riktig looser. Det verkade inte räcka med att jag skulle tackla själva sjukdomen så mitt psyke tyckte tydligen det var lika bra att sänka mig själv fullständigt och kasta både den där självkänslan och det där självförtroendet som jag byggt upp genom åren så långt bort som möjligt.

Varje gång jag såg mig själv i spegeln de första dagarna så grät jag. Den bilden jag såg passade inte ihop med den jag kände att jag hade blivit.
Samtidigt de här veckorna började en lättnad växa fram, en rättvisa och så många förklaringar till varför jag har mått som jag har mått senaste åren. Varför jag har blivit ifrågasatt och också ifrågasatt mig själv.
Månaderna gick och jag stod fast vid att ingen mer än de människor som står mig närmst just där och då skulle få veta någonting. 

Det här innebar att jag var tvungen att ljuga för människor i min omgivning konstant. Jag hamnade i situationer där jag lät människors ord och åsikter såra mig. Jag var medveten om att om dom visste vad som pågick i mitt liv hade dom förstått mig på ett annat sätt, men det ville jag ju inte att dom skulle veta så då fick jag också handskas med de. Jag satt helt plötsligt i en sits där jag bar en sårbarhet som min omgivning inte hade en aning om och märkte väldigt snabbt hur vi människor så lätt dömer och inte förstår hur ord kan skada.
Och visst är det märkligt hur vi dömer, när vi vet så lite om varandra? Det tycker jag och jag har tänkt mycket på de under den här tiden.

Med tiden lärde jag mig ganska snabbt att acceptera det faktum att jag har en diagnos och jag fick de bevisat för mig att jag är näst intill samma människa som innan, framförallt fysiskt. Och en aning klokare. Det som tog tid var att få tillbaka känslan av att duga. Och hur märkligt är det inte att jag trodde jag var mindre värd i den här världen pga en sjukdom? Jag har aldrig sett ner på en annan människa som lever med fysiskt eller psykisk ohälsa, men när det helt plötsligt handlade om mig så gällde något helt annat. 

Jag kände resultat av min behandling väldigt snabbt och fick helt plötsligt känna av hur det är att vara pigg igen. Jag är helt allvarlig när jag säger att jag hade glömt bort den känslan. Tiden visade mig att jag sakta men säkert lappades ihop både fysiskt och psykiskt med hjälp av medicin och det gäng av människor som jag valde att ha med på den här resan.
Ni vet väldigt väl vilka ni är och jag kan inte tacka er nog. 

I samband med att tiden gick, medicinen gav resultat, jag lärde känna min kropp på nytt och en acceptans och förståelse växte fram. Desto jobbigare blev det att ständigt gå runt och ljuga och hålla inne någonting som har påverkat mig så starkt under det här året.

Vad gäller fotbollen visste jag att det fanns förväntningar på mig, av både andra och av mig själv. Det resulterade i att jag satte helt orimliga krav på mig själv som jag med tiden och med hjälp av andra kloka människor förstod var allt annat än rättvist. Men även de tog tid. 

Jag har bröder som redan från början tyckte att jag skulle tala öppet om min sjukdom, jag vet att det handlade om välvilja och försök till att få mig att förstå att jag inte borde skämmas så som jag gjorde.
För mig handlade allt bara om tid. Jag behövde hantera vad som hänt, uppleva att det faktiskt blev bättre och jag behövde ordna upp min egna bild av mig själv innan jag skulle bjuda in andra människors frågor, tankar och åsikter.

 Så det som hände var att min kompis Tiden som jag hela tiden nämner hanterade den här lilla turbulensen åt mig och idag känner jag mig bra mycket tryggare i vem jag är och vad jag är värd. 

Men det som då hände istället var att jag blev mer och mer påverkad av att ständigt gå runt i en lögn. Även när jag inte ljög, utan bara umgicks med folk som jag tycker om och som inte visste någonting så kändes det som om jag ljög. Och känslan av att ljuga trivs inte alls bra i min kropp.

Under våren hittade jag genom vår gemensamma fystränare Agne Bergvall en vän i Nadja Casadei, hon har inspirerat mig till att faktiskt våga prata om allt det här. Och tänk om jag som hon säger kan hjälpa någon annan som tappat bort sig själv i en sjukdom så som jag gjorde.. En enda människa som blir hjälpt av mig och det är värt allt. 

Jag hoppas och tror att jag har fått er att förstå varför jag först nu väljer att göra som jag gör.
Och när jag väl kom fram till att det var dags att berätta för min omgivning så kände jag att jag ville göra de med mer än bara ett rykte som sakta sprids.Jag ville ge er något mer än bara den där sorgliga hopplösa bilden av mig själv som jag såg den 27 Februari. Visst är MS en sorg och någonting man helst slipper.. Men det är faktiskt långt ifrån hopplöst.